Ole, min kammrat, och jag kom inn i baren på båten, strax efter vi hade lamnat Oslo och exakt samtidigt såg vi en brud med långt svart hår i tighta svarta byxor med en bakdel upphissande valformat att vi bara blev ståande och stirra. Hon satte sig ensam vid et bord i et hørn och av utseende var det tydligt att hon var av något utlandskt urspring, men hon så mycket bra ut, slank och verkade ratt frack. Vi satte oss vid et bord bortanfor och børjade dricka, mens vi kikade långt bortover på henne. Hon kikade tillbaka och jag sade til Ole att en av oss fick gå och fråga om hon inte ville komma over til vårat bord. Vi var forståss livradda att någon annan mann skulle komma och forstora allt. Ole menade jag fick gå over, så jag tog chancen, gick over och frågade. Hon sade Nej. Men så sade hon med en frack blick och på klingande danska; "I kan vel komme til mit bord."
Fort som fan kom vi oss over till henne, køpte oss alla mera att dricka och borjade snacka. Och javlar vad fin hon var, mycket fint ovalt ansikte, fin brunfarg, vackra bruna øgon, tydligen ratt stora brøst som prassade på innanfor en vit bomullskjorta, kort svart liten skinnjacka. Men mest satt jag och stirrade på hennes valformade långa ben och lår under dom tighta byxorna, mens jag mycket val kom ihåg hur underbart skøn hennes røv hade sett ut just innan.
Hon sade att hon hade grønlandsk blod i sig, inte vet jag om det var sannt, trodde inte dom var så djevulsk vacker, Ole forstod det heller inte. Men hon hade också mycket dansk i sig. Hon påstod att hon bodde i Oslo. Och hon børjade flørta med os ifrån førsta stund, kikade oss lidenskapligt i øgonene och log det vitaste leende. Och vi skruvade forståss på c... Læs hele novellen
